Episkt kriminaldrama med kära återseenden

I The Irishman så skapar Scorsese med hjälp av De Niro, Pacino och Pesci en både visuell och känslomässig berg- och dalbana. Med avstamp i en gammal mans minnen av ett liv som kriminell får vi följa med på en resa genom flera decennier av maffians inverkan på den Amerikanska drömmen.

Efter många års produktionsstrul så lyckades Martin Scorcese med konststycket att locka Joe Pesci ur sin paus från skådespeleriet, och samtidigt förena Robert De Niro och Al Pacino i ett unikt samarbete.

The Irishman berättar den verkliga historien om fackförbundsmannen Frank Sheeran vars kopplingar till Italienska Bufalino-maffian resulterade i att den Amerikanska arbetarrörelsen kom att mer eller mindre kontrolleras av den organiserade brottsligheten.

Detta är en film som är svår att göra rättvisa med hjälp av ord. Den blandar klassisk filmberättarteknik med senaste datorgrafiken. Då en stor del av filmen berättas i återblickar så har man med hjälp av datorbaserad föryngringsteknik fått skådespelarna att se ut som de gjorde för dryga trettio år sedan.

Därför är det en riktigt upplevelse för alla som redan är bekanta med den cinematiska kriminalvärld som samtliga av de inblandade herrarna perfekterade under 1990-talet. Känner man däremot inte till klassiker så som Goodfellas och Casino är detta en perfekt introduktion.

Är den värd att se? Med hela 209 minuters dialogdriven speltid är det knappast en lättsmält film. Men om man låter sig svepas med så får man uppleva ett unikt perspektiv på det Amerikanska århundradet som vissa nuvarande högt uppsatta politiker kanske helst skulle låta förbli okänt. Med en ensemble av toppskådespelare i högform så finns det knappast något att kritisera på den fronten.

Det är även en trevlig kontrast till den nuvarande trenden att alla filmer måste hålla så högt tempo att det ofta glöms hur viktigt det är med kvalitativ dialog.