Recension: Bodyguard

Bodyguard Netflix

Berättelsen om en hemkommen krigsveteran som återvänt till England från Afghanistan och försöker anpassa sig till ett normalt liv igen. Att han, David Budd, som spelas av Richard Madden, liksom många andra soldater som deltagit i strider, lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) hjälper inte direkt acklimatiseringen. Istället för att söka hjälp tar han till flaskan och det är en bidragande faktor till att hans fru inte kan leva med honom sedan han kom tillbaka. 

David arbetar som polis och efter att ha lyckats förhindra ett terrorattentat på ett tåg han färdades med en ledig kväll tar hans karriär fart. Han blir tilldelad prestigeuppdraget att agera livvakt åt en av Englands mest kontroversiella politiker: Julia Montague (spelas av Keeley Hawes). På grund av den höga riskprofilen inför David en rad nya rutiner för att förhindra eventuella attentat vilket inte landar väl hos den stressade Julia, som snarare tycker att det hela är väldigt omständligt. 

Det är i gestaltningen och dynamiken mellan de båda huvudrollskaraktärerna som seriens storhet ligger. På ett mycket verklighetstroget sätt uppstår en vänskap mellan de båda från att inledningsvis varit en kylig och avvaktande relation. Detta eftersom de tvingas tillbringa mycket tid tillsammans, och genom små artighetsfraser och kallprat finner de en gemenskap. 

Framför allt är det befriande att se hur den moderna ”machorollen” porträtteras och att det faktiskt skulle kunna vara en verklig människa och inte de robotar man såg under 90-talets era. David Budd har ett hårt yttre, men på insidan döljer sig en bräcklig själ med ett stort hjärta som vill hjälpa människorna i sin närhet. Utöver det visar han prov på den mänsklig ängsligheten vi inte hade sett spår av om en här serien hade varit 10-20 år äldre. 

Serien är stundtals fantastisk, man sitter på helspänn under större delen men avslutningen lämnar tyvärr mer att önska. Men allt som allt är den mycket sevärd.