Recension: Aquaman

Aquaman

Den ofrivilliga superhjälten Aquaman tvingas axla ett ansvar som till synes är större än han själv. Som en del av DC Comics stora katalog av halvt sammanlänkande universum är detta en film som på många sätt är en otrolig visuell upplevelse.

Det är ingen tvekan om att Aquaman var ett riskfyllt filmprojekt. Även om trenden kring superhjältefilmer har varit stark de senaste åren så var det många som var osäkra på huruvida DC Comics-karaktären Aquaman skulle visa sig lämpad för spelfilm. Men med ett all star cast bestående av Jason MomoaAmber Heard och Willem Dafoe så blev det helt enkelt lyckat.

Filmen utspelar sig i sig i ett alternativ universum där Arthur Curry, eller Aquaman, i egenskap av halvmänsklig son till drottningen av havets rike Atlantis tvinga spela i central roll i kampen mot ondskans krafter. Som något utav en antihjälte får vi se honom växa i den roll han på grund av börd måste axla. Han är däremot knappast den sorts karaktär som hjälterollen kommer naturligt för. Hans resa visar sig handla minst lika mycket om honom själv, som om uppdraget han behöver slutföra.

Det här är knappast en film man väljer att se för att uppleva djupsinniga reflektioner av det mänskliga tillståndet. Men det är å andra sidan inget som filmen påstår sig leverera. Tvärt om är detta en visuell orgie i slagsmålsscener och otroliga miljöer som inte existerar i den verkliga världen. Man bör däremot inte helt och hållet avfärda Aquaman som den sorts film som det går tretton på dussinet på. Här är det ofta karaktärernas inbördes relationer som driver filmen framåt. Och mer ofta än inte så visar det sig att tålamod och förståelse är vad som segrar i det långa loppet.