Recension: Joker

Joker

När aspirerande komikern Arthur Fleck upplever lite för många motgångar i livet så bestämmer han sig för att släppa masken och visa världen den joker han faktiskt är.

Även om många av oss är bekant med superskurken Jokern så är det inte mycket som varit känt om hans liv innan han blev Gotham Citys fiende nummer ett. Filmen utspelar sig i en tid och stad där arbetslösheten är lika hög som brottsligheten, och få personer har något hopp om att hitta en någorlunda normal tillvaro. Med hopp om kändisskap och drömmar om att bli respekterad komiker försörjer sig Arthur Fleck som inhyrd kalasclown. Efter att antal händelser som han själv inte har kontroll över börjar han långsamt tappa såväl förståndet som tilltron till samhället.

Under filmens gång får vi se hur Arthur glider allt längre från det som samhället anser vara normalt.   Från att ha framstått som en harmlös excentriker med något för höga tankar om sina egna förmågor förvandlas han sakteligen till en allt mer osympatisk, självfokuserad och okontrollerad figur. Man ställer sig av naturliga skäl frågan när han egentligen tappar fotfästet och faktiskt blir en joker.

Denna film är unik på så sätt att vi egentligen inte vet huruvida Arthur förvandlas till självaste jokern. Eller om han bara är en av flera. Vad man däremot kan vara säker på är att han aldrig kommer att bli sig själv igen. Därför är det en spännande karaktärsstudie i vad som händer när någon gång på gång får erfara att det han trodde var ett samhälle egentligen bara är en sorts kuliss. Med Joaquin Phoenix i huvudrollen är detta är både roande och skrämmande psykologisk thriller. Att Robert De Niro dyker upp som TV-värden Murray Franklin är bara grädden på moset. De som har sett kultklassikern The King of Comedy kommer att få uppleva en hel del paralleller.