Recension: The Two Popes

I denna tillämpning av Anthony McCartens halvfiktionella teaterpjäs om tidigare påve Benedikt XVI och kardinalen Jorge Mario Bergoglio behandlas ett tungt ämne på ett lättsamt sätt. Vi får möjligheten att ta del av en sluten värld och se den mänskliga sidan av personer vars ansvar sträcker sig hela vägen till himmelriket.

The Two Popes utspelar sig 2005 då kyrkan skakades av såväl den så kallade Vatikanskandalen som Benedictus XVI tvivel över ämbetets ställning. Med Anthony Hopkins och Jonathan Pryce i huvudrollerna är detta en film som på ett unikt sätt har mer gemensamt med 80-talsklassikern My Dinner with Andre än med någon utav 2019 års andra filmer. 

Filmen kretsar kring en pågående konversation mellan påven och en kardinal, vars innehåll berör allt i från fotboll till kyrkans ansvar för övergrepp mot dess medlemmar. Och då det inte är någon hemlighet att Benedictus XVI blev den första påve att frivilligt avgå, sedan Celestinus V gjorde samma sak 1924, är det inte den historiska utkomsten som driver filmen. Tvärt om är den en sorts ögonblicksbild av ett pågående maktskifte och kyrkans val att stå för endera slutenhet eller ökad öppenhet.

Är det en film man bör se? Vad denna film kräver är att man är villig att ha tålamod, och även acceptera att den utspelar sig i en sorts halvt som halvt fiktivt parallellvärld. Den som gör den sevärd är främst Anthony Hopkins och Jonathan Pryce som verkligen levererar två av sina bästa insatser på länge. Bakom ytan döljer sig däremot ett ställningstagande om att kyrkan måste vara villig att modernisera sig om den ska leva upp till yngre generationens förhoppningar och förväntningar. Därför är The Two Popes även en spännande balansgång mellan lättsamhet och en behandling av ett allvarligt ämne som påverkar en stor del av världens befolkning.